Den nordsvenska brukshästen är en del av vårt kulturarv. Den har sina rötter i den lokala lanthästen som har funnits överallt i Sverige sedan tidernas begynnelse. Våra tidiga förfäder under bronsåldern använde hästen mest till att rida men också för att dra lass. Detta berättar de för oss i hällristningarna från den tiden.

Det tog tid innan en vettig sele utvecklades. Först på 700-talet fick man något mer än en rem om halsen. Då kunde hästen dra större lass. Allt eftersom handeln ökade skulle alltmer god fraktas omkring, och det var hästen som drog alla varor på vintervägar. Foror gick mellan marknadsplatserna i norr och syd, och över till Norge.

Bergsbruket sysselsatte också mängder med hästar. Det forslades kol ur skogen, malm hit och färdiga varor dit, och alla förnödenheter till verksamheten vid bruken. Det är svårt att föreställa sig hur många hästar det var i rörelse, som man skulle möta ute på vägarna, framförallt vintertid.

Industrialiseringen under 1800-talet medförde större krav på produktivitet i lantbruket. Större maskiner krävde större dragdjur och man såg sig om i Europa efter tyngre hästar. Allehanda raser från kontinenten och England importerades och korsades med de inhemska stona. Resultaten av dessa försök var av skiftande kvalitet men i landets södra delar fungerade ardennerhästen väl och etablerade sig som dragare på de stora åkrarna.

I Bergslagen och norrut var behoven annorlunda. Folk insåg så småningom att den inhemska hästens kvaliteter höll på att gå dem ur händerna. Hästen var lättfödd och sund, hade en rask trav och ett gott terrängsinne, egenskaper som var värdefulla för en småbrukare med blandad verksamhet. I slutet av 1800-talet började man i Dalarna att mer målmedvetet avla på de lokala hästarna som fanns kvar. Hingstar hämtades från norska sidan, liksom man gjort i alla tider, för att dryga ut den spillra av stammen som fanns kvar i Sverige. Södra Dalarnas Hästvänner följdes av fler sammanslutningar i samma anda och lokala stamböcker upprättades. År 1900 började man använda namnet Nordsvensk för denna häst. Hingstuppfödningsanstalten Wången grundades 1904 för att förse uppfödarna runt om i landet med goda beskällare. Ett samlat grepp togs 1924 då Föreningen Nordsvenska Hästen bildades.

Skogsbruket tog fart vid denna tid, och den nordsvenska hästen var dragkraften framför andra i skogen. Behovet av hästar var ofattbart stort. Skogsbolagen drev egen uppfödning för att försäkra sig om tillväxten. Korsnäs AB hade hästuppfödning och kuskutbildning i Gimo ända fram till mitten av 1960-talet, då motordrivna maskiner alltmer hade tagit över. Andra bolag, som Uddeholm och Holmen bedrev uppfödning på andra håll. Stuteriet Norenberg i Värmland hade verksamhet under många år och producerade en rad hingstar.

Idag är den nordsvenska hästen återigen högt värderad för sina egenskaper. Nordsvensken är en utpräglad mångsysslare som fungerar lika bra som ridhäst som för körning av alla slag. Han återfinns på ridskolor, småbruk och i sportkörning på hög nivå. I småskaligt och stadsnära skogsbruk gör han nytta på ett sätt inga maskiner kan, likaså i park- och grönyteskötsel. De sociala värdena av att låta folk i tätorterna komma i närheten av en arbetande häst kan knappast överskattas.